Getarminnen

av Sam-Olof Sandström


För de som växte upp i Manjaur runt förra sekelskiftet och fram till 1940-talet, var det mycket vanligt att man under somrarna fick arbeta som getarpojke. Man följde med korna och visade dem var det fanns bete i skogen, och såg till så att djuren inte gick vilse. Möjligen lämpliga sysslor för barn, men många tyckte det nog var kusligt att gå ensam i skogen.

 image
Här skriver Sam-Olof Sandström om sina minnen:

Fem somrar - sju dagar i veckan

"Det var ett måste att vara getare på den tiden. Mina äldre bröder Brynolf, Tage och Gunnar hade getat fem somrar. Brynolf på Lindmyran, Tage i Östansjö hos Viktor Andersson och Gunnar hemma i Manjaur. Nu när jag börjat i skolan var det min tur. Jag behövde dock inte vara ensam utan gick tillsammans med David och senare Henrik och Hans-Erik. Att vara getare innebar att följa korna ut på bete, och då var det viktigt att se till att det var bra bete så att korna mjölkade bra. Helst sju dagar i veckan, men det hände att vi kunde få lämna dem ute i skogen på söndagarna, så att vi fick lite ledigt. Men då var det också vårt fel om korna, tjuvaktiga som de var, gick in på farbror Sets ”haverteg” förstås.

Fick bära lammen

Direkt efter skolavslutningen fick vi geta byns får, ett femtiotal, några dagar så att lammen blev starka nog att hänga med till fårens sommarviste. Det var en krävande vandring, även för oss getare, eftersom fåren skulle vallas någon kilometer nordväst om Rockträsk och lämnas där över sommaren. Dit blev det en sträcka på cirka 7 km över skog och myr. Ibland fick vi bära de svagaste lammen för att de skulle hämta krafter och inte bli kvar åt sitt öde. Våra svåraste problem var att välja rätt skor, som inte gav skavsår och inte var för tunga. Jag minns särskilt en gång när Henrik och jag valde ”kängskor”, som var lätta men inte vattentåliga,  och de gick hårt åt våra fotsulor.

Nu var det kornas tur. På den tiden användes ”sommarladugårdar ” som låg bakom farbror Helges ladugård (se bilden ovan). Så hade t ex farbror Set och Hugo sina kor där under getartiden. Georgs kor gick inte med byns, de gick på bete i ”hägna”, den inhägnade udden utanför Georgs. Sammanlagt hade vi mellan trettio och fyrtio kor att ta hand om. Varje gård hade sin skällko.

Sur mjölk av åskan

Korna hade liksom vi getare favorittrakter. När vi lämnat byn på morgonen efter mjölkningen och passerat ”Granströms dal´n” då valdes dagens utflyktsväg. Den vanligaste var att vi följde ”sommarkörkvägen” upp mot Manjaurliden. Denna, ”Lia”, var då till viss del kalhygge som allteftersom åren gick blev totalt. Korna fann då gott om bete sedan vi passerat Kallkällmyren och vi getare kunde slå oss till ro vid de kolmilbottnar som fanns där. Där har ätits mången matsäck, som vi bar i våra getarkontar.

Som förmån ingick då att den gård som anlitade getare också höll med matsäck periodvis. Matsäcken innehöll i bästa fall ett kokt ägg som tillägg till bröd, som kunde vara bakat i ”bakkestuun”, smör, kanske pålägg, korv eller rökt fläsk, kanske en palt och en flaska mjölk. Om det var ”åska i luften” surnade mjölken snabbt så det gällde att ha kontroll på väderutvecklingen. Regn och framför allt åska var naturligtvis ett mycket otrevligt väder för oss. Jag minns inte att vi hade regnkläder, utan det gällde att ta skydd under träd. Detta var vid åska mindre klokt, och vi hade ju dessutom sett träd som spjälkats av åsknedslag så visst var vi rädda. På vissa platser där vi var ofta, byggde vi enkla kojor, ”getarboställen”, som gav visst skydd.

Drunknad ren

Om vi inte tog ”sommarkörkvägen” tog vi vägen mot Törnlunds, Nyåker”. Då stannade vi oftast på Rörhultkläppen där betet var gott och ängsslåttern upphört. Utanför  kläppens udde fanns en mycket stor kallkälla och på dess botten kunde man se en renkrona efter en drunknad ren. Att någon ko och då oförståndig kviga skulle gå ner sig på en myr eller i ett dike var ett fasansfullt scenario. Och förunderligt nog har jag inget minne av att vi saknat någon ko. Det hände att vi besökte Karin och Leonard Törnlund i deras ensliga torp, men då med stor respekt för dem och kanske för att få skydd vid oväder.

Om vädret var varmt, solen strålade och det var lördag hade vi ett givet mål för dagen, Storsand eller Sunne. Den långa sandudden som avslutar Manjaursjön före Kalven. Vägen dit var antingen ”sjövägen” längs sjön vilket var ganska strapatsrikt, men innehöll tillfälle till att beta, eller också en stig från Rörmyrheden, vilket var en snabbare väg. Väl ute på Storsand kunde korna beta ängsgräs, fräken och vass. Vi kunde stänga av reträttvägen med ”bomvirke” från flottningen vilket var upplagt på stranden. Sen kunde vi lugnt ta ett och annat dopp. Till ordningen hörde nu också att korna skulle få ett dopp. Det ordnades genom att vi vallade dem runt en vik och ut längs en udde som smalnade av och de kor som hade täten fann då snabbt för gott att simma över till stranden, ungefär femtio meter. Alla följde självklart efter.

Klockan fem steg

Storsand var inget gott alternativ med tanke på mjölkproduktionen, vilket vi allt som oftast fick höra hemma i byn. Men även en getare behövde ett bad tyckte vi. Och vi rådde ju oss själva efter bästa förmåga .
Korna skulle hållas ute fram till kvällsmjölkningen vid sextiden. Det innebar att vi ibland stoppade dem vid Granströms dal´n och inväntade rätt tid. Då vi saknade riktig klocka hade vi ett speciellt knep för att bestämma tiden. Vi mätte längden på vår skugga (stegade) och om den var fem steg så var klockan fem.

Morotspipor

 För det mesta var vi väldigt skötsamma. Visst försökte vi oss på de vuxnas bedrifter. Som att röka. När morötterna blivit tillräckligt stora kunde man faktiskt tillverka en pipa. Tobak ja, då det var kristider prövade vi det mesta från mossa till ”Farmoras kardusen”, d v s torkad Rölleka. Knappast gott. (Av någon oförklarlig anledning hittades en av min farmors avlagda pipor i en jackficka i samband med att jag hemkallades från skolan för att trampa halm vid tröskningen.)

Vi tränade också olika friidrottsgrenar, såsom löpning, som ju behövdes i jobbet, och kast med kula  och spjut. En sport, som väl är preskriberad sedan länge, var att med sten pricka telefonledningens isolatorer. En hel del isolatorer längs landsvägen var mer eller mindre trasiga på den tiden.

Framåt hösten blev det svamp i skogen. Och kor är väldigt förtjusta i svamp. Nu kunde det vara svårt att hålla ihop hjorden. Vi hade våra favoritkor och de kunde vi locka till oss: ”Sally, Sally sappen.” Då kom min älsklingsko springande på långt håll.
Nu var det snart skoldags igen. Och det sköna sommarlovet slut för denna gång.

Fem somrar skulle man vara getare, åtminstone."