Kolmilabränningen i Manjaur

Interiör från den transportabla kolarkojan som användes vid kolbränningen i Manjaur under andra världskriget. Kojan brukades senare vid tjärdalsbränningen på Trollkläppen vid byns södra infart, där den än idag finns att beskåda.

Lagom höjd

Tage Sandström bekräftar att man under början av 40-talet åter började elda kolmilor i Manjaur. Kolveden togs på hösten medan det fortfarande var barmark, och bestod mestadels av rester från avverkningar, trä som blivit torrt eller svampangripet. Man högg virket i lagom längd för att kunna resa en mila. Den normala längden var nio fot, c:a 2,7 meter.
- En del sågade längre ”resar”, men då blev kolmilorna för höga och jobbiga att ”stybba”, berättar Tage. En lämplig storlek på en mila innehöll ungefär 350 ”res”, vilket motsvarade ungefär 150 m3 travat virke.

"Kungen"

Under barmarksperioden gjordes också bottnarna till milorna. Man röjde undan mossa, ris, stubbar och stenar och såg samtidigt till att man placerade bottnarna strategiskt så att inte hästtransporterna av virket fram till milresningen blev för mödosamma. Och av ett alldeles speciellt skäl var det viktigt att det inte hunnit bli tjäle.
- Bottnarna var ungefär 10 meter i diameter, och där bottnarna var högst grävde man ned ”kungen”, en grovare res som skulle fungera som en skorsten, men också vara ett stabilt stöd för hela milan. Och då ville man helst inte gräva i tjälmark. Ibland grävde man ner tre stycken något smalare resar till skorsten, huvudsaken att det blev stabilt.

Undvika "brann"

Under första världskriget (1914-1920) byggde man milorna direkt på backen men under den senare kolmileepoken (1940-1955) användes en annan metod. Man tillverkade en roster under hela milan som bestod av slanor lagda tvärs över sparrar som stack ut från ”kungen”. På så sätt säkrades lufttillförseln underifrån, och det blev mindre ”brann”, oförkolnat trä i milan.

Skickade man med ”brann” till järnbruken eller till gengaskolbolagen gjordes det avdrag, säger Tage. Och dessutom fick man betala frakten för all obrukbar kolved. Därför slängde man all ”brann” på sidan när man sorterade milan, och brände en ny mila utav detta.

Sextio grader

När det blev snö kunde man så ta hästen och köra fram veden till kolmilabottnarna. Resningen började med att man riktade upp resarna mot ”kungen” så att skalet bildade en ihålig trumma med c:a 40 cm’s radie i botten och 20 högst upp. Blev det för stor lutning, idealet var 60 ° för den färdigresta milan, fick man under resningen då och då vända på stockarna så att roten stod uppåt. Så hade man en lucka längst upp där man stoppade ned veden. Man spikade ofta en sorts triangel som bildade ett hål i mitten av milan där elden kunde sänkas ned.

- Det fanns också en annan metod där man spikade bräder på bägge sidor av två ”kungar”. Det blir ju en trumma det också, säger Tage. Meningen var att det skulle vara ett hål där man kunde släppa ned veden och ha elden i mitten.

Stybbningen

Ovanför ”kungen” satte man också upp en lodrät stång som riktmärke när man skulle resa in stockarna. Man reste in varv på varv och var noggrann med att det inte blev snedbelastning på någon sida av milan som då kunde tippa omkull. Något som ibland faktiskt kunde hända, berättar Tage.

När riktningen var klar högg man av toppen och jämnade till milan med småved, och täckte hela kullen runt med granris. På toppen lades också torv ut, samma typ av skogstorv bestående av gammalt blåbärsris som användes vid tjärdalar. Sedan stybbades milan; täcktes med ett 20 cm’s lager av jord. På olika avstånd från toppen trycktes på sidorna speciella block, liknande snörakor, fast mot kolmileväggen för att hålla jorden på plats.

Slagluckor

Under själva bränningen fanns det risk för att det bildades olika gasbubblor inne i milan som gav upphov till explosioner. Ofta var detta riskabla incidenter. Man sa att det "slog", ved och jord ramlade ned, och eld slog ut ur milan. Ju torrare ved desto större smällar. En tredjedel av jordmassan kunde rasa ned när milan slog. Det krävdes ofta flera man som snabbt kunde täta hålet med jord och snö för att inte milan skulle brinna upp för en.

- Många funderade på hur man skulle hantera det där, säger Tage. Och krisen är väl uppfinningarnas moder. Ett sätt var att man tillverkade "slagluckor" runt milan. Åttio cm breda och fyrtio cm höga träluckor, med gångjärn av läder högst upp. Så när milan "slog" flög luckan upp och gasen strömmade ut. En ganska bra uppfinning.

Öppen fot

Uppfinningarna för att förbättra kolbränningen avlöste varandra och spreds genast vidare till andra brännare då ingen betraktade sin uppfinning som patenterad. I slutet av 40-talet uppfanns en metod som dramatiskt förbättrade bränningen ytterligare. Genom en bottenroster, beskriven ovan, lämnades ett luftutrymme längst ned utmed hela milan som gjorde att den tunga slaggasen lätt strömmade ut när det slog. Samtidigt gav luftspalten milan extra fart. Detta kallades tändning med "öppen fot".

Metoden förenklade bränningen på ett fantastiskt sätt. När man under 40-talet slet och kämpade i dagar med slagluckor för att få skorstenen att dra riktigt, kunde man nu tända på morgonen och ha perfekt drag på kvällen.

Transporterade kojan

Kolmilan krävde kontinuerlig passning, och för detta behövdes en koja där man kunde vila mellan de olika passen. Tage berättar att man gjorde stationära kojor på flera ställen. Men att de även hade en koja som de flyttade med häst. Kojan var gjord i block. Fyra väggblock, två takblock och ett golvblock. Men det tyngsta på släden var en järnspis.

- Med facit på hand, borde vi ha byggt en permanent kolugn istället för att flytta runt kojor och järnspisar. En kolugn som idag används för t. ex. grillkoltillverkning; en stor gryta som man slänger ved i, ett stort lock, och olika ventiler som reglerar värmen. Men man visste ju inte hur länge kolningsperioden skulle vara.

Körde hästen upp på milan

Storleken på milorna varierade, men i Manjaur var det normala c:a 140 kubikmeter. Men ingenting hindrade att omkretsen var 40 meter istället för 20 så länge milan fungerade bra. Tage minns en mila i Lapphusliden som var så stor så att man körde med häst upp jorden på en väg uppför milan.

- Och 1940 hade vi två kolmilor vid Manjaurtjärn som vardera var 16 famnar i omkrets (c:a 29 meter). Och så brände vi en "brann-mila" på våren efteråt som var på 7-8 famnar. Om jag inte minns fel så fick vi 86 stigar a 25 kronor styck (c:a 37.000 kronor i dagens penningvärde). Dock ganska bra förtjänst på den tiden.

Klubba i handen

- En bränning av en mila på 140 kubikmeter kunde ta upp till sex dygn, säger Tage. Om milan gick bra och höll sig tät kunde man lämna den, annars fick man avlösa varandra med passning och underhåll. Jag var själv egentligen ingen brännare, men vad gjorde mycket var att bära lyktan till pappa så att han kunde se. Brännaren hade ju en klubba i handen och undersökte t. ex. om det var ihåligt någonstans i milan. Och då behövdes hela tiden någon som höll ljuslyktan.

När man anade att milan kanske brunnit klart undersökte man den med ett järnspett, inte tjockare än ett armeringsjärn men tre meter långt så att man kunde sticka igenom hela milan. Då kunde man känna var det var färdigkolat och var det fortfarande fanns bottenbrand.

Dämma milan

När man slutligen bestämde sig för att släcka milan tog man bort skorstenen och satte ny jord runt om. Eftersom det fortfarande var eld inuti milan skulle den kvävas och då krävdes det att det var helt tätt runtom. Proceduren kallades för att man "dämde" milan. För att vara säker på att milan var helt släckt gjorde man till sist nya draghål och lät sedan milan stå ett dygn. Hade det inte börjat ryka då kunde man ta bort stybben.

- Det var väldigt viktigt att innan du tog bort stybben konstaterade att hon var död. Men fanns det eld, kunde vara nån rot i jorden t. ex., försökte man lokalisera exakt var, tog bort jorden just där och släckte.

Järnvägsvagn

Sedan tog man bort jorden, lastade kolet i speciella kollådor som man fraktade med häst och vagn ut till en väg. Där samlades kolet upp av bilar med stora burar för vidare transport till järnvägsstationen. Kollådorna rymde 1 m3 och lastbilsburarna 20 m3. Fyra burar fick plats på varje järnvägsvagn.

Högre pris

Kolet såldes till järnbruken eller till ett bolag som hette Gengaskol AB. Gengasbolagen var mycket noggranna med kolets kvalitet för att det slulle malas för att passa gengasaggregaten.

- 1940 fick vi som sagt ungefär 25 kronor ”stigen” vilket motsvarar 2 m3, minns Tage. Men lövkol gav högre pris, därför brände vi också separata milor som bestod uteslutande av lövved.
I slutet av andra världskriget steg priset och 1945-47 kunde man få upp till 100 kronor ”stigen”.

Manjaurkojorna

Kolmilabränningen i Manjaur pågick under träkolsanvändningens uppsving under andra världskriget. Efter ett tag slutade man med vintermilor och övergick till att bränna på våren nere vid "Fälla". Man körde fram veden under vintern men väntade till slutet av april innan man brände.

Under första världskriget brändes det i eller kring själva byn dock inga kolmilor, men Johan Anton Granströms söner var med i ett  kolbolag som höll till i Gådaliden på en plats som kallades ”Manjaurkojorna”. Man körde sedan kolet ned till stambanan vid Ekträsk.

- När jag arbetade med att stämpla virke i Gådaliden på 40-talet såg man fortfarande resterna av ”Manjaurkojorna”, berättar Tage. Platsen kallades så just för att Manjaurborna var där och kolade.

Hem >