Manjaur United

Huvudarenan bakom lagårn

Redan i mitten av 40-talet var fotbollslaget igång på dess ”huvudarena” - bakom Algots lagårn.
- Under flera år var vår träningsplan just mellan mellan vår lagård och bakkustuun och ner förbi dagens gödselstack en bit, berättar Sam-Olof. Pappa Algot var intresserad åskådare och stod då i portdörren.
- Vår första match tror jag var mot Åmsele 1947, minns David. Det var en pojklagsmatch som vi förlorade med 1-3. Men vi var ganska nöjda ändå. Sam-Olof gjorde Manjaurs mål - ett inlägg från högerkanten som seglade elegant in i mål.

Året därpå 1948 hade man vissa förhoppningar om revansch men det blev en katastrof. Förlust med 8-0!
- Åmselepubliken ropade "Korea, Korea". Sverige som vann guld det året hade i kvartsfinalen slagit Korea med 12-0. Men det var inte så lätt att stå emot sådana spelare som Stig Lundgren, Torgny Joelsson m.fl., säger David.

Sura reaktioner

Laget fortsatte att träna även om omgivningen ibland reagerade surt. Det fanns ju så mycket att göra på gårdarna: slåttanna, ängesslåttern, skära kornet, rensa ogräs, havrehalmseländet m.m. Man tyckte att fotbollen tog för mycket tid och kraft.

- Vi hade normalt bara en fotboll, dvs. en riktig 5a, minns Sam-Olof. Och ofta måste den pumpas före träningarna. Jag kommer inte ihåg vilket år som vi skaffade de gula tröjorna, vita byxor och gulsvarta strumpor, men vi hade dem i vart fall 1953, då segerbilden är tagen. Och riktiga fotbollsskor med dubbar. Jag har mina kvar i stugan i Manjaur. Alla hade nog inte fotbollsskor vilket man kan se på bilden. Allra första matcherna hade vi alla gympaskor och då var man underlägsen bara därför.

David tror sig minnas att någon enhetlig klädsel hade man inte förrän i början på 50-talet.
- När vi spelade den första matchen mot Åmsele hade Håkan, t.ex. som var yngst i laget en keps med en knapp längst upp på huvudet. Han ville ha det så för att kunna nicka bättre. Han och Stig hade en viktig uppgift att tillsammans
markera bort Åmseles farlige vänsterytter Torgny Joelsson. Det var naturligtvis en hopplös uppgift.

Katastrofdomare

Trots katastrofförlusten mot Åmsele ordnade man nya matcher mot Petisträsk, både borta och hemma. Utan att förlora.

- Vi vågade oss också på att ställa upp mot Rusksele på deras som vi tyckte fina plan, säger David. Det blev vinst trots utvisningar och att vår vänsterback Tage nickade i sin egen målstolpe - men fortsatte som ingenting hade hänt. Sedan kom matcher mot Siksele. Den första slutade 1-1. Siksele kvitterade på straff. "Domaren" blåste för straff alldeles framför Sikseles mål. Sedan tog han bollen och placerade den på straffpunkten framför vårt mål. Det säger en del om standarden på de "domare" vi ibland råkade ut för.

---

Ovan: Ett kvitto på betald årsavgift i MIK från 1951. Kassören Henrik Sandström har mottagit 2 kr av Sam-Olof Sandström.

---

 

Egen arena

Laget hade ingen bra plan att spela sina hemmamatscher på. Sam-Olof minns några matcher efter slåttern på någon tillräckligt stor lägda i byn.
- Jag kommer ihåg någon match på Udden, och ute på Näset, och mellan oss och Helges.

Förutsättningen för seriespel var dock egen plan och laget satsade därför hårt på att få till stånd en riktig arena för sina hemmamatcher. Av MoDo fick man möjlighet att disponera en bit mark på Rörmyrhea, och sommaren 1955 tog man äntligen sin hemmaarena i besittning.
- Men vi var långtifrån nöjda med planen, säger David. Vi tyckte att den var för liten - väldigt ojämn och på vissa ställen stack det upp vassa stenar men ändå - vi hade äntligen en egen plan.

Hjälp från Expressen

Någon kommunal hjälp att tala om fick man inte, utan det var frivilligt arbete som gällde och som gjorde det möjligt att färdigställa planen. Man hade en del pengar i klubbkassan efter den lyckade festsommaren 1954 med revyer och logdanser som gav skapliga överskott även till MIK:s kassa. David berättar om andra försök till finansiellt stöd:
- När vi inte fick något stöd att tala om från kommunen skrev vi bl. a. till tidningen Expressen och bad om en ekonomisk hjälp till en egen plan. Det var kanske i naivaste laget men vi fick ett vänligt uppmuntrande svar men naturligtvis inga pengar.

Seriespel

Men den egna planen gjorde att Manjaur IK nu tog steget ut i seriespelet. Man blev medlem i Svenska Fotbollsförbundet 1955 och kom med i Lycksele byalagsserie. En gärdsgårdsserie utan divisionsbeteckning, men likväl.
- Vi mötte Rusksele och Lillögda, Busjön samt Petisträsk, minns Sam-Olof. Busjön var jag inte med på borta.  Åmseles lag var nog bäst, ett elvamannalag, men då var det ju inte seriematch. Jag missade nog en hel del seriespel då jag låg i lumpen i Gävle.

Till bortamatcherna åkte man i Helge Sandströms taxi till en mycket reducerad - kanske t. o. m. sponsrad kostnad. Så småningom ökade intresset för fotbollen i byn och det krävdes följebilar för den ökade supporterskaran. Genombrottet kom 1953 då Manjaur för första gången slog arvfienden Åmsele (segermatchen då bilden togs) - låt vara att det var ett B-betonat lag man mötte. Manjaur vann också revanschmatchen senare under sommaren 1953 med uddamålet. 

Nyförvärv

- Jag kan inte komma ihåg hur många säsonger vi hängde med i seriespelet, säger David, kanske en bit in på 60-talet. Men tyvärr räckte inte spelarmaterialet från Manjaur till utan vi var tvungna att värva utifrån.

- Precis, för att fixa ett 11-mannalag behövde vi värva eller låna spelare från andra byar runt om, minns Sam-Olof. Sten Ekman och Stig Kollberg kom från Petikträsk. Stig träffade jag f. ö. senast på psalmtoppen. Folke Eklund och hans bror Birger kom från Holmträsk. Eklundare från Oddn var efter min tid.

- Trots att den nya planen stod klar på Rörmyrhea bleknade nog tyvärr entusiasmen med tiden, fortsätter Sam-Olof. Och vi lämnade också byn några stycken. Sen hände det ju att vi på 60-talet hade drabbning mellan "slocknade stjärnor" och yngre gäng, med påföljd att man var justerad några veckor förstås.