Tinget i Manjaur 1861

Granholmarna vid Manjaurån

De första dagarna i september 1861 fick  den lilla skogsbyn Manjaur celebert besök. In drog Degerfors tingsrätt med häradshövdingen Gustav Wallgren i spetsen för sina sju nämndemän. Tingsrätten skulle på plats förrätta syn i det pågående tvistemålet mellan byamännen i Manjaur och lanthandlaren Anders Åström i Degerfors och nämndemannen Johan Lundström i Rödå. Den förstnämnde företrädde det nybildade Sandviks Ångsågs AB, där han också var delägare. Lundström representerade Baggböle Såg, som sedan ett tjugotal år ägdes av den kapitalstarka köpmansfamiljen Dickson i Göteborg. Johan Lundström var företagets flottningsförman eller flottningsfogde som han då kallades och personligen direkt inblandad i målet.

Förstörd kvarndamm

Tvisten gällde skadeståndskrav från byamännen i Manjaur som i början av året inlämnat en ”ödmjuk stämningsansökan” till tingsrätten, där man krävde skadestånd av Lundström eller eventuellt även av Åström  för att de i samband med flottning i Åman hade förstört dammen vid byns kvarn i Manjaurån. Man begärde också att de svarande till hälften skulle svara för återuppbyggnaden av kvarndammen. Stämningsansökan är undertecknad av: Nils Anton Andersson, Anders Larsson, Israel Jakob Israelsson, Olof Bäckström från Manjaur och Jonas Gustav Israelsson från Östansjö - alla undertecknade med sina bomärken. Tvistemålet hade tagits upp vid det lagtima tinget i Degerfors den 8 februari 1861 där byamännen i Manjaur framförde sina skadeståndskrav. Rättens utslag dröjde till början av april, då man konstaterade att det var nödvändigt med syn och att tvisten skulle avgöras på ort och ställe vid en för parterna lämplig tidpunkt. Den hade kommit den 4 september samma år.

Vi ska  följa händelseförloppet så långt det är möjligt med stöd av de ganska utförliga rättegångsprotokollen  från tinget i Degerfors och de avgörande förhandlingarna drygt ett halvår senare i Manjaur.

Det är lockande  och intressant att försöka sätta in händelserna vid Kvarndammen i Manjaur i ett större sammanhang och se hur händelserna i Sverige och ute i Europa direkt berör den lilla nybyggarbyn. Nya möjligheter öppnar sig men också nya svårigheter.

Skogen ny exportindustri

Mitten av 1800-talet är den tid då den första svenska storindustrin får sitt genombrott. Efter Norrlandskusten växer det ena ångsågverket upp efter det andra. De stora norrländska skogstillgångarna ska nu börja exploateras i stor skala. Tiderna är gynnsamma. Den snabba industrialiseringen av Västeuropa - och då främst England ropar efter bjälkar och bräder till den omfattande byggnadsverksamheten och pitprops till kolgruvorna i Yorkshire och Midlands. Kapital börjar strömma till från olika håll. Storköpmän och grosshandlarfirmor satsar hellre på denna nya exportindustri i stället för att hålla den mer hantverksbetonade järnhanteringen under armarna. Skogen och skogsindustrin lockar också till sig  utländskt kapital. Banker efter ett mera modernt snitt grundas. Järnvägar och kanaler anläggs. Staten åtar sig att bygga stambanorna  finansierat av obligationslån från Västeuropa. De liberala krafterna i Sverige driver dessutom igenom reformer som i stort sett skapar näringsfrihet i landet. Borta är många gamla skrankor och privilegier som hade hämmat den ekonomiska utvecklingen.

För den framväxande skogsindustrin är järnvägarna inte så viktiga. Transportproblemen kan ganska snart lösas genom att man kan utnyttja de norrländska älvarna och deras biflöden som flottleder. Det är kanske en av förklaringarna till att sågverksindustrin i rekordfart blir den första storindustrin i Sverige.

Märkligt avtal

Det är här Manjaur kommer in i bilden. I januari 1856 förmår ägarna till Norrfors och Baggböle sågverk byamännen i Manjaur och även i Ajaur att underteckna ett avtal om en upprensning av Åman mellan Ajaur och Manjaur för timmerflottning.

Det är ett märkligt avtal. Sågverksägarna börjar med att förespegla byborna stora möjligheter till goda förtjänster genom att sälja alla skogseffekter som av oss (d.v.s. byborna) och våra rättsinnehavare kan vara hugget och framfört till ovannämnda vattendrag----”. Men då måste byamännen ge Baggböle Såg rättigheterna att ”försätta vattendraget i flottbart skick.”
Dessutom krävde man också att på stränderna få uppföra ”för flottningen erforderliga byggnader samt anställa sprängningar”.

Eftersom sågverksägarna ansåg att deras satsningar på att sätta Åman i flottningsbart skick var den enda förutsättningen för att byamännen skulle få arbetstillfällen och inkomster, så måste man lova att bara sälja till Norrfors eller Baggböle såg. I annat fall krävde företagen ersättning ”av halva värdet av alla skogseffekter till annan eller andra avyttrade.”
Däremot förbinder sig sågverksägarna att till byborna betala deras virkesleveranser med sådana priser att alla ska känna sig nöjda.
Avtalet skulle gälla ”i vår som i våra efterkommande rättsinnehavares tid.”

Länsstyrelsen avstyrker sågverksägarnas ansökan om flottningstillstånd i Åman men år 1859 överklagar företagen länsstyrelsens beslut i  kammarrätten. Kammarrätten avslår besvärsskrivelsen ganska bryskt och menar att det inte finns någon anledning för Dicksonföretaget att skaffa sig en monopolställning för flottning inom Åman.

Däremot tycker kammarrätten att Dickson och kompani på ort och ställe kan förhandla med andra intressenter om rimlig ersättning för att använda flottleden. Det kommer dock att dröja fram till år 1877 innan Åman blir allmän flottled och ytterligare ett tiotal år senare förklaras också bäckflottningen i Månsträskån, Njuggträskbäcken och Stenträskbäcken fri.

Hur ställde sig Manjaurborna i de första kontakterna med den nya tiden? Kände man det hårda tycket från sågverksägarnas sida.? Baggböle och Norrfors såg krävde ju monopol på avverkningen inom Åmans flottningsområde. Men man skrev på. Det var naturligtvis möjligherna till arbete och inkomster som vägde tungt. Vi får komma ihåg att vid den här tiden var tillfällena till extrainkomster mycket få för kronobönderna i Manjaur. Tjärbränningen hade inte kommit i gång i denna del av Västerbottens inland. Problemen med transporterna var alltför stora. Det var betydligt vanskligare att flotta tjärtunnorna än det avverkade virket.

Flottningen – även då i de mindre vattendragen - öppnade vägen till det kommersiella skogsbruket. Nu kunde man avverka timmer från byaskogen och sälja virket till det vid här laget utskämda Baggböle Såg eller det nyetablerade Sandvik Ångsåg AB.

Modigt beslut

Flottningen i Manjaurån kom igång – trots kammarrättens avslag på sågverksägarnas ansökan om en monopolställning i området. Men redan vid de första flottningsförsöken gick det på tok. En bröt blockerade ån vid Kvarndammet och för att lösa situationen, högg man i flottarlaget av landfästena till kvarndammen, som i stort sett blev förstörd.

Byamännen krävde skadestånd och hjälp till en uppbyggnad av dammen, men sågverksbolagen vägrade. Då stämmer Manjaurbönderna företrädarna för Baggböle Såg och Sandviks Ångsågs AB till tinget i Degerfors. Det var ett modigt beslut, om man vet vilken makt som fanns hos motståndarsidan. Därtill kommer den beroendeställning till bolagen, som man i praktiken skulle komma att råka in i framtiden.

Läs >