Konsten att bränna en tjärdal

Resterna av tjärdalen vid Trollkläppen vid Manjaurs södra infart.

Tunga stubbar

- Arbetet startade på hösten efter Mikaeli med att ta upp tjärstubbar, berättar Tage Sandström. Stubbar som var förruttnade på så sätt att ytan blivit bossig eller fnöskig. Man tog även rätt på stubbar efter vindfällor som var litet lättare att slita upp från backen. En del brukade ha stubbrytare för att få loss stubbarna.

Stubbrytarna var ett sorts handspel som hade kraftiga växlar med en dragstyrka på upp till fem ton. Men riktigt stora stubbar var man ändå tvungen att klyva och dra isär i delar. De jordmängder som följde med stubbarna gjorde också hanteringen ännu tyngre.

- Jorden slog man bort med spett ovanför stubbhålen. På så sätt slapp man ju också gräva igen groparna varje gång, säger Tage.

Vänta på kylan

Nästa steg i hanteringen var att klyva stubbarna till grovved. Under fuktiga höstförhållanden är tjärveden svår att hantera med tunga klyvyxor, och därför sparade man klyvningen till vintern då isen inne i stubbarna hjälpte till att spränga veden. I väntan på vinterkylan hade man rest upp stubbarna på stöttor för att de inte skulle frysa fast.

- Det var ändå fördelaktigt om man kunde göra klyvningen så tidigt som möjligt på vintern, helst efter första snön, upplyser Tage. För om det var mycket snö så skyddade den ju mot kylan. Men det måste vara riktigt kallt, upp till 30 grader!

Tage berättar att hans pappa klöv stubbarna och att han själv hjälpte till att dra ihop veden i högar. När det sedan blev vinterföre körde man ned tjärvirket till tjärdalen där veden riktades upp i nya högar.

”Hjärtblon borti” stubbarna

För att få en uppskattning om hur mycket tjära man kunde vänta sig att få ut av stubbarna man klyvt, spjälkade man upp virket än en gång i ännu mer lätthanterade travar.

- Varje trave skulle vara en famn bred och en famn hög. Med hjälp av travarna visste du då ungefär hur mycket ved du hade hemma. Man räknade nämligen med att en famn tjärved motsvarade en tunna tjära. Den här andra klyvningen var inte heller lika tung som den första. Med den första klyvningen tog man ”hjärtblon borti” stubbarna, brukade man säga.

"Spörne"

I mitten av april eller början av maj var det dags för den tredje klyvningen. Denna kallades för ”spölja” eller på Manjaurdialekt ”spörne”. Då högg man sönder veden i ännu mindre bitar. Dessutom slog man bort all ”fösk”, delarna av veden som ruttnat.

- ”Fösken” ville man inte ha med nere i tjärdalen, berättar Tage. Då var risken stor att det blev stopp på tjärrinningen. Detsamma gällde för sot, dvs. om veden hade varit utsatt för eld i någon form. De äldre påstod att sotad ved gav sämre tjära och därför var det viktigt att tälja bort sotet.

Tändskott

Efter att ha slagit och täljt bort allt ruttet och sotigt samt huggit av större krokar lade man återigen upp veden i travar. Dessutom sorterade man bort den s. k. ”spekvén” eller ”tändvén”, ved som uppenbart inte bar på tjära utan mest bestod av ”fösk”. Tändveden lade man som ett skikt ytterst längs tjärdalen som ”tändskott” att tända dalen med.

För tjärdalsberedningen placerade man dessutom rak tallved, ”rättvén” längst ned i dalen som skyddade spånet och gjorde så att tjäran skulle kunna rinna fritt.

När den sista klyvningen tjärved hade torkat upp under våren började själva tjärdalsbygget.

Gräv till hakan

Tjärdalen formades som en jättelik tratt som stagades upp av träpålar. För att slippa påla upp hela vägen runt placerades dalen i en backe eller lutning där man grävde ur för ena sidan.

- Då var det ett gammalt mått som sa att man skulle gräva sig in tills jorden gick upp till hakan. Men det beror ju på hur stor ”kär he va” som grävde, skrattar Tage. Men en och en halv meter var ungefär lagom.

Sidan av tjärdalen där man hade grävt och schaktat ur la man slanor och torv på. Den andra sidan som stod på pålar klädde man dels med torv, dels med den bortschaktade jorden. Pålsidan av dalen kallades ”tronlade” och sluttade litet mindre än sidan där man stöttade upp dalen med naturens hjälp. Anledningen var att bränningen gick fortare på ”tronlade”-sidan och man ville kompensera så att bränningen synkroniserades jämnt över hela tjärdalen.

Finurlig tapp

Längst ned i tratten rann tjäran på lagret av takspån ned ett hål som leder till en urholkad stock, en s. k. ”sko” där tjäran samlas. I skon fanns ett sorts avtappningslås, en tapp som med hjälp av tjärflödet stängde igen möjligheterna för luften att sippra in och övertända tjärdalen underifrån. För hårt bränd dal innebar svarttjärvatten vilket inte var något att sälja. Genom avtappningshålet leddes tjäran i en ränna till tunnorna.

- Tappen var finurligt konstruerad, berättar Tage. Den såg ut som en tapp till en tunna men hade ett snickrat hål som var bredare på ena sidan. Då och då smög man in under dalen och såg till att tapphålet hela tiden fylldes upp av den rinnande tjäran. Beroende på hur mycket tjära det fanns i ”skon” ovanför tappen kunde man dra litet i den och på så sätt reglera flödet.

Grillkol

Själva bränningen av tjärdalen startade med att man på en eld hettade upp dalkol, träkol som bildats av tidigare bränningar. Dalkolen, som Tage beskriver liknade våra tiders grillkol ströddes ut kring brännskotten vid vedens ytterkant. Man tände några meter i taget för att kunna hinna med och täcka över med torv när det blivit lagom fyr. Glöden och hettan åt sig sedan genom veden utifrån och inåt.

För att dalen inte skulle ”gå för fort” slängde man då och då ut ”fösket” från ”spörne” över den. Det ruttnade träspånet som ofta var litet fuktigt dämpade lufttillförseln och därmed farten på bränningen.

- Vi provade på slutet sågspån och det dämpade lika bra, säger Tage. Men sågspån hade man ju förstås inte liggande på samma sätt i skogen på 1700 och 1800-talen.

Bränningen pågick till dess att tjäran som rann ur blev seg och övergick till något man kallade ”pärma”. Då hade tjäran dragits ur från all tjärved. När ”pärman” kom skulle dalen helt enkelt släckas.

- Då hade man sett till så att en liten glugg längst ned, ”tören”, i botten kunde slås ur och därmed få stopp på glöden.

Skickliga brännmästare

Att se till att tjärdalarna behöll optimal temperatur under själva bränningen var ingen enkel uppgift. I Manjaur var Oskar Granström brännmästare.

- Sen brukade vi anlita ett par duktiga dalbrännare från Siksele som hette Holmström, berättar Tage. De var duktiga, väldigt duktiga. De såg på röken när man skulle stänga av eller dra på. Den ena av dem, Edvard Holmström brukade bränna 15-20 dalar om året. Han började innan midsommar och brände långt in mot hösten.

Folkfest

När man ”bar ner” tjärdalen, dvs. fyllde dalen med tjärveden, hjälpte alla till; vuxna och unga, kvinnor och män. Det var en mycket omtyckt social företeelse, nästan som en folkfest. Efter att ha burit ned och mer noggrant lagt de första lagren, tippade man bara av veden i dalen och överlät finliret till några gamla gubbar.

Själva bränningen kunde ta tre-fyra dagar, och mängden tjära berodde förstås på vedens kvalitet, men främst på hur stor tjärdalen var. Tage kommer ihåg att man en gång i början av 40-talet fyllde över sjuttio tunnor.

- Det var i början av 40-talet, och det var en riktigt stor dal. Men de hade otur. Efter att ha burit ned tjärdalen väntade man på att det skulle bli riktigt fint väder. Efter att ha väntat en hel vecka blev det lugnt en eftermiddag så man tände på. Men det var lugnet före stormen för efter ett halvt dygn satte det igång att blåsa riktigt hårt. Så man blev tvungen att bygga vindskydd kring hela dalen. Men trots att många tunnors tjärförtjänst "blåste bort" så fick man 74 tunnor.

Flottade tunnorna

Som jämförelse berättar Tage att vid den sista bränningen han själv medverkade i fick man sjutton och en halv tunna. Den bränningen skedde vid Holmänget, hans farfars dal, som ligger till vänster om vägen upp mot ån i höjd med Avan. En dal som man se resterna av än idag, och där Tage som sjuttonåring var med när dalen byggdes 1943.

- Det var farfar, pappa, jag och n’Brynolf (Tages bror) som byggde dalen. Farfar var byggmästare och byggvirket var det sista vi sågade på ”gam-såga” vid Flöhage. (Se artikel om Manjaurs såghistoria). Sen fick vi slut på smörjolja, det var ju mitt i kriget, så det gick inte att såga något mer.

De arton tunnorna lades därefter i ån och flottades nedför denna och över Manjaursjön till Flöhage där de rullades upp till lastningen. Att rulla tunnorna 100 meter uppför och genom den skog som fanns då var inte alldeles lätt, tunnorna var ju lättare än vattnet men vägde ändå 160 kilo styck.

Gammal kunskap

Det kan synas enkelt att tända på en tjärdal, men förberedelserna är A och O och kräver stor erfarenhet och kunskap som lagrats i generationer.

- Att tända på en tjärdal är väl egentligen ingen sak, det kan vem som helst som har tändstickor, avslutar Tage. Men om man får någonting det är en annan sak.

Överbliven tjärved efter den sista bränningen vid Trollkläppen på 70-talet. Manjaur Intresseförening sänder en varm uppskattning till Harvard Granström som sett till att vi fortfarande kan skåda travarna. Med anledningen att veden ska ligga kvar till allmänt beskådande har han tackat nej till anbud från intresserade köpare.