Utdrag ur boken "Vittra vid Manjaur" av Hilding Eklund

"Endast för några generationer sedan levde folket i Västerbottens inland i nära grannskap med ett mystiskt folk, vittra. Vittra levde ett liv som bönderna gjorde. De hade familjer med barn och vuxna, och de vallade sina kor och får i skogarna som brukligt var. Men vittra visade sig sällan helt öppet och synligt, och då oftast i form av en rödklädd kvinna.

Vittra hade stora, granna och högmjölkande kor som fördes i bet längs vissa stråk, vittervägar. Det var främst kring dessa vägar som vittra kunde ge sig till känna på det ena eller andra sättet. Oftast var vittra inte alls aggressiv utan visade sig oftast bara genom att narras och retas när människorna inkräktade på deras område.

Ändå var vittra fruktad. Ibland kunde kor, till och med barn, försvinna spårlöst. Hur mycket man än sökte kunde man inte finna dem. De hade blivit tagna av vittra - "vittertöje". Men vittra skadade aldrig någon, utan på den tredje dagen efter försvinnandet återfann man alltid den försvunne."

Manjaurtjärn ligger mitt i en s.k. "Vitter-väg".

Här följer en berättelse som författaren H. Eklund tagit del av genom intervjuer i och omkring Manjaur:

Vitterdansen i Holmträsk

"Erik Johansson i Holmträsk hade sina kor ute på bete i skogarna och på ängarna under sommaren som brukligt var. En kväll kom hans getarpojke hem och var väldigt ledsen. På vägen hem hade en av korna försvunnit på en hed helt spårlöst och fast getaren sprungit runt och letat hade kon inte gått att hitta. Erik Johansson utlovade en dans om man kunde finna kon. Alla ungdomar i Holmträsk ställde upp.

Man finkammade heden och området där kon försvunnit. Men ingen ko fann man. De gamle i i byn resonerade... "Du ska se att kan ha' blive vittertöje". "Ja, då hjälp de nog int' att leta." "Nä, då komm hon int' att visa sä förrän tri daga' ha' gått".

Men ungdomarna fortsatte letandet andra dagen. Nu hade man med sig hundar, några andra kor med lockande bjällror, men ingen ko fanns och ungdomarna återvände modstulna till byn. "Ja, sa de gamle, i morgon får vi si om vittra släpp ifrån se kon." "Vi får hoppas de' och att hon int ha gått ne sä i någe myrhål".

Den tredje dagen fortsatte letandet. Särskilt noga letade man på heden där kon försvunnit, för de gamle hade berättat att vittertagna kor alltid dök upp där de försvunnit. På aftonen fann man helt plötsligt kon på heden lugnt betande so m om ingenting hänt. Glädjestrålande kunde ungdomarna återvända till Holmträsk och berätta för Erik att kon var återfunnen.

"Tack skall ni ha", sa Erik, "och nu skall jag hålla det jag lovade. Nu skall jag ordna spelemän och på lördag blir det dans på min loge. Så dansade hela Holmträsk by vitterdansen på Erik Johanssons loge. Och det gjorde man till tradition och dansade varje sommar många år. "

Hem >