En pensionsförsäkring för hundra år sedan

Av David Granström

Att bli gammal innebär många bekymmer. Förutom den alltmer skröpliga kroppen kommer funderingarna kring ekonomi, boende och service.

I det gamla bondesamhället fanns ändå en viss trygghet inbyggd. Det som i Västerbotten kallades ”fargangen” skulle täcka upp det mesta av det som i dag ligger inom den sociala, samhälleliga sektorn: äldreomsorgen, geriatriken och naturligtvis pensionen. Fargangen eller födorådsförmåner som det ibland kallas var helt bundna till ägandet av jord. Den stora gruppen av arrendatorer, torpare, drängar och pigor var helt eller delvis ställda utanför detta sociala trygghetssystem. Detta gällde naturligtvis också den snabbt växande industriarbetarklassen. Men det kom ändå att dröja ända fram till 1913 innan riksdagen fattade ett principbeslut om en allmän folkpension, som i början var mycket blygsam och omgärdad av en del krav.

Belägen vid den s.k. Ryssbacken står idag Manjaurs äldsta byggnad allmänt kallad "Gammboa". Byggnaden flyttades från den äldsta bosättningen vid Gammhea till byn. När flyttningen gjordes och av vem är okänt.

Vi ska följa en god representant för det gamla bondesamhället Nils Anton Andersson i Manjaur och hans ”pensionering” i mitten av 1890-talet. Hur gick det egentligen till?
Fanns det några juridiska regler eller vad hade man för riktlinjer? I vilket fall gick Nils Anton Andersson mycket korrekt till väga och eftersom han tydligen var en förutseende och ordentlig person finns hans ”pensionsavtal” från 1894 bevarad.

Nils Anton Andersson eller n´Nicke Anton som kallades i byn var född 1826 i Slipstensjön. Pappan Anders Eliasson hade där ett krononybygge - men hade sina rötter i  Åmsele. Mamman Kajsa Nilsdotter fick den ende sonen Nils Anton vid 44 års ålder men dog strax efteråt. Pappan Anders gifte om sig med en ung flicka, Christina Catarina Ersdotter bara 19 år gammal. I rask följd fick Nicke Anton sex halvsyskon.

Pappan Anders dog redan 1843 och lämnade alltså sex små barn efter sig och så äldste sonen som då hade hunnit bli 17 år och som förmodligen fick försöka hjälpa den stora familjen så gott han kunde.
Vi vet att han lämnade Slipstensjön och innan han flyttade till Manjaur hade han tjänat dräng hos Jonas Pettersson i Hjukensjön. År 1850 är det officiella inflyttningsåret till Manjaur men vi kan anta han fanns här redan tidigare.
I början av 1850-talet gifter sig Nicke Anton med Elsa Brita Israelsdotter och får två barn: Israel och Johan Anton- men de dör fyra respektive ett år gamla. Tragiskt nog dör också hustrun Elsa Brita i lungsot 1855. Hon blev bara 30 år.

Ungefär samtidigt som denna familjetragedi utspelar sig får Nicke Anton ”ovillkorlig och klanderfri åborätt” till kronohemmanet nr. 2 i Manjaur, som han sedan 1850 villkorligt hade brukat. Han har alltså ett hemman att bruka men hans unga familj är borta.

År 1858 gifter Nicke Anton om sig med Elsa Britas yngre syster Sara Sofia och året därpå får det nygifta paret sonen Johan Anton. Vi kan också notera att Nicke Antons yngsta halvbror Erik dyker upp som dräng på granngården - kronohemmanet f.d. ryssgården.

I och med laga skiftet 1869 läggs ägarstrukturen fast i byn - åkrarna, ängarna och skogen skiftas. Alla kan nu bestämma över sina ägor och man vet var skiftesgränserna går.

Av de fem gårdar som blir resultatet av skiftet i Manjaur blir Östergården d.v.s. Nicke Antons hemman det största: 1402 tunnland, varav 12 tunnland åker 39 tunnland odlingsmark. Men skiftet kostade mycket, bl.a. inlösen av kronojorden i byn och därför tvingades Nicke Anton att sälja avverkningsrätten på sitt stora skogshemman till Sandvik Ångsågs AB . Enligt kontraktet från 1874 gällde avtalet för en tid av 50 år.
Avverkningsrätten handlade om den grova timmerskogen—vid 8 alnar från roten fick toppdiametern inte understiga 9 verktum.

Hösten 1894 tycker Nicke Anton att det dags att dra sig tillbaka. Han är nu 68 år och säljer sitt hemman till sönerna Johan Anton och Nils August, som ska betala 600 kr var för sin halva i hemmanet. Dottern Matilda Sofia har just gift sig med Per Alexander Pehrsson - Sandström och det unga paret har fått överta hälften av hemmanet Uppgården, som just Nicke Anton förvärvat. Man kan säga att han sörjt väl för sina tre barn men vill även skapa trygghet för sig och sin hustru Sara Sofia på ålderns höst.
Det gör han på ett juridiskt oklanderligt sätt. Han låter i november 1895 handlanden F. J. Grahn i Åmsele sätta upp ett kontrakt över de naturaförmåner och tjänster som Nicke Anton och hans hustru ska åtnjuta som ”pensionärer”. Det är sönerna tillsammans – de nya ägarna till hemmanet Manjaur 2-som ska se till att kontraktets krav uppfylls. För att Nicke Anton ska känna riktigt säker får sönerna acceptera att han låter kontraktet föras in som en inteckning i hans gamla hemman.

Här följer punkterna i det detaljerade förmånskontraktet - Nicke Antons och Sara Sofias "pensionsförsäkring”:

5,3 liter oskummad mjölk per dag

3,2 hl  (12 kubikfot) korn av god beskaffenhet årligen

1 säck (100 kilo) rågmjöl per år

1 säck (100 kilo) rågsikt          ”
 
1 säck (100 kilo) vetemjöl       ”

8 kilo gott fläsk                       ”

10 kilo kaffe                            ”

5 kilo socker                           ”

50 liter salt                              ”

En halv fjärding = 8 kilo snus – grovt och till lika del patent 1 per år

Fyra fullvuxna får att klippa och två att slakta varje år

Tre meter stampat och pressat vadmal för manskläder per år

Sex meter halvylletyg passande till kvinnokläder per år

Sju meter lärft per år

Två par mans- och två par kvinnokängskor varje år

För odling och brukning förbehålles den så kallade smörtegen - en teg vid rågången mot A. Sjöströms skifte, på södra sidan av vägen ner mot sjön.

Till boningshus förbehålles den s.k. ryssgården

Till visthus övre botten av nya boden vid trösklogen och en lada som ska uppsättas vid sjön norr om ryssgården.

Bastu, kvarn och bagarstuga förbehålles efter våra behov.

Rätt att begagna vägar och stigar för att utnyttja ovannämnda hus.

Hemkörd, huggen och spikad torr ved för våra behov.

Rätt att hämta vatten från hemgårdens brunn.

Skjuts till och från Åmsele kyrkby för kyrkobesök två gånger årligen.

Dessutom förbehålles skötsel vid sjukdom och ålderdomssvaghet

Efter vår död en anständig begravning.

Vid den enes död bortfaller hälften av ovannämnda krav  med undantag för boningshuset, veden, kyrkskjutsarna, rätten att begagna vägar och stigar samt vården.

Kontraktet är undertecknat den 18 december 1894 av Nils Anton Andersson –
och så kommer hans bomärke. Sara Sofias namnteckning finns inte med.
Sedan följer ett godkännande från Johan Anton Granström, Anna Lovisa Lundström och Nils August Nilsson d.v.s. sönerna och sonhustrun att låta Nicke Anton söka inteckning i deras hemmansdelar som säkerhet för kontraktet.

Man kan tycka att hela denna ganska omständliga procedur andas misstro mot sönerna som hade övertagit hemmanet Det är troligt att Nicke Anton ville ha ett exakt detaljerat kontrakt för att undvika alla tveksamheter. Möjligen säger det en del om de erfarenheter han gjort under sitt liv, där skiftesförhandlingar, köpekontrakt och rättegångar lärt honom mycket om juridikens krav och språk fast han själv inte var skrivkunnig. Att han också var en ekonomiskt sinnad man och i många fall förutseende, framgår tydligt i hans livs historia. Man vågar säga att han var en av de ledande i byns historia under den händelserika andra halvan av 1800-talet och hans insatser lade grunden till en ekonomisk trygghet för sina efterkommande in i vår tid.

Så hade Nicke Anton och Sara Sofia fått sin pensionsförsäkring. Hur länge fick man njuta sitt pensionärsliv i ryssgården? Hur många kyrkobesök hann man med eller hur länge fick man glädjas åt det frodiga potatislandet på smörtegen? Inte så länge tillsammans. På senhösten 1899 dog Nicke Anton – 73 år gammal. Sara Sofia däremot – som var tio år yngre än sin man –kom att överleva honom i mer än tjugo år.