Fröken Ella Rosendahls berättelse

Fröken Ella Rosendahl kom till Manjaur som lärarinna hösten 1943. Hennes dotter Karin hittade vid en flytt en skrivbok. Skrivboken innehåller Ella Rosendahls berättelse om hennes första termin i Manjaur.

Berätelsen publiceras med dotter Karins och alla övriga namngivna personers tillstånd.

"Telefonen ringer. Överläraren i det milsvida skoldistriktet där jag förut tjänstgjort uppmanar mig att välja mellan tjänstgöring i municipalsamhälle och obygd. Jag väljer inte municipet ty vikariatet gäller bara för två månader. Nej, obygden , ty snart ska där bli ordinarie tjänst och jag måste ju tänka på att snart sluta mitt kringflackande liv. Alla undrar: "Du tänker väl inte ge dej iväg dit upp? Ta det andra vikariatet så länge eller försök på annat håll! Varför ska du absolut vara i den socknen?" Inga övertalningar hjälpte. Hur ska det inte vara för dem som lämnar Sverige för att bosätta sej i en främmande världsdel, när det var så spännande för mej att färdas 11 mil till Manjaur, byn där vägen tog slut.

Aldrig ska jag glömma den sensommardag då jag såg Manjaur för första gången. På en landtunga ute i en stor sjö. Lappländskt, Västerbottens skogar som en vacker nyanserad ram låg denna lilla fredliga idyll. Byns allt i allo, fru Sandström, bondhustrun, mamma till 8 barn, journalist, telefonist, första hjälpen vid sjukdomsfall, tog emot och sörjde för mitt uppehälle till nästa dag. Men döm om min häpnad när jag upptäckte att vägen till närmaste affär var 7 km lång. Att mitt skolhus var en gammal bondgård visste jag förut. Värre var att jag blivit lurad på antalet barn och klasser. 17 barn fördelade på 5 klasser blev min lott. Jag glömde idyllen. Imorgon vänder jag tillbaka samma väg jag kommit. Nej, stopp ett tag, så gör man inte! Jag sväljde förtreten och beslöt mej för att stanna till jul. Det beslutet behövde jag aldrig ångra.

Uppropsdag, förväntansfulla barn med ljusa öppna anleten tar sin nya fröken i beskådande. Mitt stora bekymmer under den återstående dagen blev schemat. Hur fördela lektionstimmarna i en avdelning där en klass är nybörjare och en klass skulle lära stavningens svåra konst? Men när vår första skoldag var till ända, visste jag att med sådana barn skulle allting gå! Sedan fick jag ytterligare bevis för mitt antagande, då jag märkte att föräldrarna gjorde allt för att bistå mig i mitt arbete. Som exempel må nämnas: Jag skulle besöka fru Granström som för tillfället befann sig i ladugården. Döm om min häpnad då jag, på en pall framför den mjölkande fru G. finner sonen Stig ivrigt läsande multiplikationstabellen. Glatt överraskad utbrister jag: "Har jag fått hjälp?" - "Jaa, de ska nog tål att fröken får hjälp ve såna här träbbskalla som int går an å lär nånting. För blir dom etter från början så sitt de nog i hele vegen", var mammans resoluta svar. Detta exempel utgjorde inget undantag från regeln i denna by.

Aldrig hade jag drömt om att sådan tävlingsiver och arbetsglädje kunde förekomma i någon skola. Ingen ville vara den sämste. Visst fanns det problem, Gudrun t.ex, hon kunde knappast tala. en besvärande stammning var en plåga både för henne själv och hennes omgivning. Men sjunga kunde hon! Då hon sjöng med vackra klara toner, strålade hennes ögon i glädje över att också hon fick visa vad hon kunde. Efter tre månaders vistelse i Stockholm hos en röstspecialist kunde hon tala nästan flytande. Då var glädjen stor.

Visst var det arbetsamt i skolan. Att lära Ulla skriva den besvärliga 3:an samtidigt som Barbro hade fastnat bland allmänna bråk och sjätte klassen skulle redogöra för adverb och prepositioner, det var minsann inte så lätt. Men - ack det gjorde att arbetet blev så förunderligt roligt även för mej. Höstmörkret kom. Fotogenlampan hade för länge sen spelat ut sin roll även här. Men nog ville jag gärna låsa dörren ordentligt , när kvällen kom. "Jenna lås vi aldri dörren för de e så bra att ha öppet på möra ifall nån å grannar´s vill köm å tänn i spisen", fick jag som svar på min begäran om bättre lås.

Sent ska jag glömma vår första julfest. Ingenting av programmet skulle få förrådas före den stora dagen. Vilken hemlighetsfullhet, vilket tissel och tassel! Vilken glädje och inlevelse i varje roll! Överraskade och stolta föräldrar tyckte allt att deras barn var duktiga. Så kom julen, då jag skulle lämna Manjaur. Men det blev bara över jullovet. Jag återvände till mina 5 klasser. Jag ville tillbaka till denna by och dessa barn!"

Hem >