Tillbaka på Vall'n

"Skaffa! Hooo!"

Stellan Sandström tillbaka på "Vall'n".

"Nu börjar semestern!"

- När slåttern i byn var klar kring 8-10 juli sa pappa Algot att nu börjar semestern. Om detta var ett led i fostran vet jag inte, men den semester som han åsyftade var den så kallade ängsslåttern som nu tog vid uppe kring åmynningen. Kanske var det meningen att man skulle jobba på semestern, eller också var moroten att siestan var längre för gubbarna, eller att vi barn kunde bada och fiska på kvällen. Hur som helst, ängsslåttern på Vallen är för mig ett kärt minne från barndomen. Det egentliga slåtterarbetet blandades med en social samvaro där hela byn deltog.

Hemsidans redaktion följer en vacker sommardag 2006 med Stellan Sandström på en nostalgisk båttur upp till ängarna vid Manjauråns mynning i Manjaursjön. Med på turen är Stellans fru Ami och redaktörens mor Ruth.

- Båtarna från byn var på morgnarna fyllda med barn och vuxna, matkontar, filhinkar och allehanda redskap, berättar Stellan. Innan vi kunde ro iväg hade man hjälpt till att dra slipstenarna så att liarna kunde slipas. Det var tungt. Första ängen man kom till var farbror Seths. Sedan hoppade familjerna av vid respektive ägor. Oskars vid Basturiset, Georgs vid ängarna kring Vallen, och vi vid Granholmen längst upp. Helges och Hugos hade ängarna vid Sköttlidmora.

"Skaffa! Hooo!"

När Algots hade slagit klart ängarna vid Granholmen var det dags att flytta nedströms till Åbrostranna som gränsade till de andra bybornas ängar. -Nu var avståndet tillräckligt nära för att alla familjer kunde träffas under matrasterna. När någon av gubbarna tyckte det var dags för matrast ropade han över ån och ängarna till de övriga: "Skaffa! Skaffa! Hooo!". Och fick samma rop till svars. Man strålade samman på Vallen som med sin skönhet och centrala placering blev den naturliga träffpunkten. Vallen har bildats där en bergskam sticker upp i form av en liten skogsbeklädd kulle mitt ibland de naturliga sjöängarna.

Stellan berättar om middagsrasterna. Man åt rågkakor med smör, filbryta och drack sig otörstiga ur den medhavda hinken med kärnmjölk utblandat med vatten. Ibland hade man pålägg på rågkakorna även om man man helst undvek rökt fläsk som gav halsbränna. Efter maten när kvinnorna satt och pysslade med något handarbete tog de äldre männen sig en rejäl siesta, längre än brukligt. Det var ju semester.

- Under siestan tog vi barn det väldigt lugnt, vi ville inte gärna väcka upp papporna för tidigt för då var det ju bara att sätta igång med räfsandet igen.

"När vi ha schlöje diti ladun - då fär vi heim."

Vi är intresserade av om det under 40-talet då detta utspelades existerade någon stress som idag. Frågade man över huvud taget om vad klockan var? Stellan svarar och berättar att allt för det mesta var styrt av beting. Att man ville göra någon speciell del av arbetet klart innan man rodde hem. - Man visste att dagen började lida mot sitt slut när någon vuxen yttrade "När vi ha schlöje diti ladun - då fär vi heim."

Att Stellan håller Vallen - eller "Vall'n" - som en av sina favoritplatser i byn märks genom den entusiasm han visar oss runt. Han hade t.o.m. en idé om att tillbringa sin 20-åriga bröllopsdag på Vallen, med "liörve", hässjning och allt.

- Men jag anade att Ami möjligen hade alternativa förslag till ett 20-årsfirande, säger den alltid leende Stellan.

Hem >