Laga skifte Manjaur 1869


Av David Granström

 image

Originalmanuskriptet till kartan " öfver första ägoskiftet till Manjaur by" 1869. Upprättad av lantmätaren och löjtnanten A. R. Hörnell.

En julimorgon 1869 samlas en liten skara män i Manjaur till en mycket viktig förrättning - att skifta ut byns mark enligt bestämmelsen om det s.k. laga skiftet från 1820-talet.

Bakgrunden till denna genomgripande reform var den kraftiga folkökningen i Sverige under 1700-talet. Var skulle den ständigt ökande befolkningen ta vägen före industrins genombrott.


Smärtsam process

Lagen hade kommit till för att om möjligt råda bot på den komplicerade ägarstruktur som karakteriserade byarna i Sverige under 1700-talet och början av 1800-talet. Målet var att varje jordägare skulle samla alla sina ägor till en sammanhängande enhet. Dessutom skulle byns allmänning delas upp mellan bönderna i byn. Reformen betydde att i vissa fall måste den gamla bybebyggelsen brytas upp - gårdarna måste flyttas ut till de samlade ägorna. Det var en smärtsam process som ledde till ovänskap och tvister mellan bönderna: vem fick stanna kvar på sina gårdar?, vilka måste flytta ut till sina nya ägor med alla de svårigheter och kostnader detta förde med sig? Det blev också stridigheter om själva fördelningen av jorden. Visserligen skulle kostnaderna för skiftet delas rättvist mellan alla skiftesdelägarna, men att flytta från en gammal släktgård kändes säkert bittert och kunde nog inte så lätt kompenseras med pengar.

Lapptäcke av tegar

Bakgrunden till denna genomgripande reform var den kraftiga folkökningen i Sverige under 1700-talet. Var skulle den ständigt ökande befolkningen ta vägen före industrins genombrott? Byarnas jordar delades upp till ett mönster av ett lapptäcke av smala tegar. En sådan ägarstruktur stoppade alla försök till viktiga reformer och rationaliseringar av jordbruket. Det fanns naturligtvis också ett intresse från statens sida att bredda och förstärka skatteunderlaget genom att öka bärkraften inom jordbruket.

Någonstans i Manjaur samlades alltså skiftesdelägarna kl. 9 på morgonen den 5 juli 1869 för att inleda förhandlingarna. Kallelse hade kungjorts i sockenkyrkan 17-20 juni. Av byamännen mötte bara Nils Anton Andersson och Carl August Eriksson upp. Eriksson hade ganska nyss övertagit arrendet på kronohemmanet. Frånvarande var Anders Larsson och Israel Jakob Israelsson. Israelsson dök så småningom upp till mötet under dagens lopp. Statsverket representerades av kronolänsman P.O. Öhman och grosshandelsbolaget James Dickson genom inspektor C.W. Bergström. Från Degerfors kyrkby hade godemännen Elias Eliasson och Jakob Johansson infunnit sig. Till förrättare hade lantmätaren och löjtnanten AR. Hörnell utsetts - för övrigt på handelshuset Dicksons förslag.
Här ställdes alltså byamännen med i genomsnitt ett fjärdedels mantal var mot statens och den dåtida storfinansens representanter.

Monument av maktfullkomlighet och skrytsamhet

Som för att markera var den egentliga makten fanns, läste man upp James Dicksons generalfullmakt för Baggböles inspektor C.W. Bergström . Det är ett monument av maktfullkomlighet och skrytsamhet: ”undertecknad ägare av Baggböles, Norrfors och Holmsunds egendomar i Västerbottens län, av Gideå Husum, Svartvik och Matfors i Västernorrlands län, med underlydande skogar och lägenheter...”. Så fortsätter uppräkningen av de övriga egendomarna i Norrland. I slutet av fullmakten betonas också det politiska instrument som fullmakten utgör vid valen i de olika kommunerna och landstingen, där Dicksons företag finns.

Baggböleri

Av protokollen framgår att Dicksonföretaget föreslagit att lantmätaren Hörnell skulle verkställa skiftet. Man kan möjligen också spåra en viss iver från företaget att driva på skiftesförhandlingarna, d.v s. att så snart som möjligt få skogen skiftad och därigenom möjlighet att avverka den del av byaskogen som tillhörde Baggböle. Företaget ägde hälften av det hemman som brukades av Israel Jakob Israelsson. Baggböle och Baggböle såg hade åren innan blivit skandaliserade och uthängda genom de rättegångar som hållits i Lycksele och Degerfors som rörde omfattande överavverkning på kronoskogarna som utnyttjats av Baggböle såg. Det var i klartext frågan om stöld av virke från kronoallmänningarna; det som kom att kallas för ”baggböleri”.

Vid flera tillfällen fick medlemmar ur familjen Dickson svära sig fri vid tinget för att undgå att fällas för virkesstöld. Flera av företagets anställda blev avskedade eller dömdes till höga böter. Baggböles flottningschef nämndeman Lundström dömdes att betala 5792 riksdaler i skadestånd till kronan i det s.k. Hjuksåmålet 1858. Oscar Dickson gick storstilat in och betalade ut summan: ”Icke kunde vi som haft fördel av det billiga timret till tre öre hålla tillgodo och låta Lundström på fästning avtjäna de fem tusen riksdaler...”. Dickson ansåg att flottningschefen bara gjort sin plikt mot företaget. Kanske var det dessa skandaler och den hårdnande konkurrensen - inte minst från det lokala handelshuset Anders Åström - som drev på Baggböles iver att skapa klara ägarförhållanden beträffande skogen.

Kamp mot hungern

Vilka tankar fanns då hos byamännen i Manjaur? Hur ställde man sig till skiftet? Det vet vi inte. Av protokollen framgår ingenting som tyder på protester eller invändningar. Snarare tycks man ha uppträtt korrekt och gått lantmätaren till mötes på hans frågor och krav om handräckning och andra praktiska problem.
Men vad man innerst inne tänkte och vad man sinsemellan diskuterade kan vi kanske gissa oss till.

Tidpunkten för skiftet kunde ha kommit vid ett bättre tillfälle. År 1869 var det tredje av de tre svåra nödåren med felslagna skördar både av korn och potatis och med svår nöd som följd. Man visste att skiftet skulle kosta pengar och dessutom mycket extra arbete. År 1869 var inte ett bra år för tunga pålagor, när man förde en hård kamp mot hungern.

Det hade heller inte gått så många år sedan byamännen gått till tinget och stämt både Baggböle såg och Åströmsföretaget, som utan hänsyn hade rivit kvarndammet i  Manjaurån på våren 1860 för att underlätta flottningen. I dagens läge kan man tycka att det skulle vara självklart att de båda skogsbolagen skulle ha betalat ut ersättning till byamännen, men så var inte fallet år 1860. Det blev tingsförhandlingar där Manjaurborna modigt hävdade sin rätt mot de mäktiga bolagen. Det ledde till att rätten ansåg att tingsförhandlingarna skulle förläggas till Manjaur på hösten 1861. Alla berörda parter fanns också på plats. Men kvällen innan förhandlingarna skulle börja, kom det till en förlikning. Så något ting i Manjaur blev det alltså inte.
(Läs separat artikel "Tinget vid Manjaur 1861" om manjaurböndernas stämning).

Hur Israel Jakob Israelsson och Nils Anton Andersson upplevde att på nytt ställas inför statens och storföretagens representanter kan man bara ana sig till. Kanske hade man fått råg i ryggen efter tinget 1861, där man trots allt vann en halv seger mot sina mäktiga motståndare.


Förhandlingarna

Läs >