Det lagtima tinget i Degerfors 8 februari 1861


Tingsförhandlingarna började med att parterna ropades upp. På svarandesidan fannsnämndemannen Johan Lundström i Rödå och lanthandlanden Anders Åström, Rosinedal.

Torped

Den förstnämnde kan med modern terminologi kallas för Dicksonföretagets torped. Huruvida han var lämplig som nämndeman kan diskuteras. Lundström hade bara några år innan detta hände dömts till böter för misshandel av två fjärdingsmän vid det så kallade Hjuksåmålet 1856. Det var en ganska allvarlig historia.

Kronan hade beslagtagit över 5000 timmer, som olovligen avverkats på kronans mark. Virket låg bakom en bom i Hjuksån och skulle senare säljas på auktion. För säkerhets skull placerades två fjärdingsmän ut för att bevaka bommen.
Sent en natt blev dessa nedslagna av Lundström och hans medhjälpare. Lundström kunde då öppna bommen och 3000 timmer flöt ut i Vindelälven för att sedan med stor säkerhet hamna i Baggböle. Efter en rad turer i tingsrätt och hovrätt fastställde HD att Lundström skulle till kronan betala ett skadestånd på mer än 5000 riksdaler för det utsläppta timret. Oscar Dickson ingrep och tog hand om skadeståndet. Annars hade Lundström hamnat på fästning. Detta hände 1863-bara två år efter tinget i Manjaur.
Av allt detta torde framgå att nämndemannen Johan Lundström var en man med mycket hårda nypor och obrottsligt lojal mot sina uppdragsgivare- även om det ledde till brottsliga handlingar.

 

Den andre svaranden i tvistemålet var Anders Åström från Rosinedal. Han tituleras lanthandlanden men var redan nu invecklade i större affärer än lanthandel. Som tidigare nämnts hade han året innan tillsammans med affärsmän i Umeå grundat Sandvik Ångsågs AB som på allvar blivit den ende konkurrenten till Baggböle Såg om virket i Umeälvens och Vindelälvens vattensystem. Av Manjaurbornas stämningsansökan framgår det klart att man anser att det är Lundström som är huvudansvarig till skadegörelsen, men man kan inte helt frita Åström från ansvar eftersom han flottat långa bjälkar i ån dagarna innan dammet förstördes Möjligen hade dessa långa stockar också skadat dammbyggnaden.

n”Kläppjonk” sänds till lejonets kula

Vem förde då Manjaur byamäns talan inför tinget- den så kallade kärandesidan. Ingen av de fyra åborna i byn fanns där, men man hade försett Jonas Gustav Israelsson från Östansjö med fullmakt att föra byns talan. Man kan undra varför man valde honom till talesman. Vi vet inget om skälen men vi vet en del om n”Kläppjonk” som han kom att kallas. Hans far Israel Jakobsson hade i mitten av 1840-talet tvingats att sälja sitt hemman i Manjaur och börja
bryta mark på ett nybygge på andra sidan sjön. I maj 1852 drunknar Israel Jakobsson under flottning av byggnadstimmer i Manjaurån och lämnar efter sig en stor familj varav Jonas Gustav var 22 år då och nummer sex i en syskonskara på tolv. När hans äldre bror Israel Jakob i slutet av 1850-talet blev hemmansägare i Manjaur blev Jonas Gustav brukare på nybygget i Östansjö som ganska snart kom att hamna under Sandviks Ångsågs AB.
I byns berättartradition beskrivs ´n Kläppjonk som mycket flitig och framgångsrik nybyggare och Kläppen är ett välmående ställe ,när han vid 65 års ålder år 1895 lämnar Kläppen och flyttar till Barliden.
Trettioett år bara, ogift, men tydligen med ett gott själförtroende ger sig Jonas Gustav Israelsson iväg till lejonets kula - tinget i Degerfors för att föra Manjaurbornas talan. Utifrån sett kan man tycka att utgången borde ha varit given. Kvarndammen hade förstörts av flottarna och en ersättning självklar. Men år 1861 under baggböleriets tid var inte detta givet med sådana mäktiga parter inblandade.

Stämningsansökan  från byborna.

Efter uppropet av målsägarna lästes stämningsansökan från byborna upp. Som vi tidigare har noterat krävde man skadestånd och hjälp med att bygga upp dammen igen.Man medger att en ”en mindre kostbar Dambyggnad ” hade uppförts, men som man hade ansett helt tillräcklig för att hålla kvarnen igång. När flottningen i Åman började kom dammen tid efter annan att utsättas för skador för att till sist förstöras. Ansvariga för detta var i första hand flottningsfogden och nämndemannen Johan Lundström - möjligen också Anders Åström.
Man vädjar till häradsrätten att fastställa skuldfrågan och kräva de skyldiga att betala skadestånd och även att hjälpa till vid återuppbyggnaden av dammet: ”varmed vår qvarn kan underhållas med nödigt vatten än"... "ock Deras timmerflottning kan hafva nödig framfart.”

Svarandesidans inställning.

Anders Åström inledde med att påpeka för rätten att Jonas Gustav Israelsson inte var behörig att föra någons talan eftersom han inte hade någon andel i kvarnen i Manjaurån.
Jonas Gustav Israelsson kunde dock för rätten presentera en handling från 3 maj 1853, som klart visade att han genom arv och överlåtelser ägde en sjättedel av kvarnen. Häradsrätten ansåg sig då inte behöva fästa något avseende till Åströms invändning.

Den något självsäkre Åström led alltså en oväntad prestigeförlust redan i rättegångens början. Inom idrotten brukar man varna för att underskatta motståndaren. Det var just det som Anders Åström råkade ut för alldeles i onödan. Han tog sig dock samman och förklarade för rätten att han inte ansåg sig skyldig till något skadestånd av dammen, som han ansåg vara i ett uruselt skick. Den skulle snart ha rasat samman även om den inte utsatts för några påfrestningar från flottningen.
Åström medgav att han lördagen efter pingst 1860 hade flottat timmer i Manjaurån men att dammen inte tagit någon skada.

Johan Lundströms version av händelseförloppet vid Kvarndammen är mera utförligt och innehåller också ett medgivande om att han gett order om att låta hugga av landfästena vid dammen för att kunna lösa upp de brötar som bildats ovanför, i och nedanför dammen. Lundström redogör för hur han också lördagen efter pingst hade flottat timmer för Baggböle Sågs räkning i Manjaurån strax efter det att Åström passerat med sina bjälkar. Men när Lundström på lördagskvällen lämnade dammen var den oskadad. Han kunde se att två av Åströms nedflottade bjälkar hade fastnat i slussen. De lossades senare av Åströms flottkarlar.

När Lundström på söndagskvällen skickade ut sitt folk för att återuppta flottningen, kom flottarna snart tillbaka och berättade att ”dammen gått ut”. Därför gav han sig på måndagsmorgonen iväg till Manjaurån för att konstatera att ”sjelva slussen genom skärning gått ut” och för att lösa upp brötarna hade man låtit hugga av landfästena. Han ansåg att de långa bjälkar som Åström flottat var huvudorsaken till att slussen förstörts.

Om man sammanfattar svarandesidans inställning kan man säga att Åström skyller skadorna på dammens skröpliga tillstånd. Lundström medger att han låtit hugga av landfästena men att den avgörande orsaken till att slussen rasat var Åströms flottning av de långa bjälkarna. Lundström skyller alltså på Åström och han i sin tur på att dammen var för gammal och undermålig. Trots detta var det fråga om skadegörelse och att dammen raserats i samband
med flottningen av oförsiktighet eller av okunnighet eller bådadera.


Vittnesförhören

För att styrka kärandesidans sak hade Jonas Gustav Israelsson inkallat tre vittnen: Jonas Lindgren, Lars Anton Johansson från Norsjö och Nils Fredrik Nathanaelsson från Ajaur. Alla tre hade hjälpt Johan Lundström att flotta timret från Ajaursjön förbi Kvarndammen ner till Manjaur.

Svarandesidans vittnen var inspektor J. A. Malm och bokhållare Jonas Jonsson från Buberget.

Innan vittnena svor eden visade Jonas Lindgren upp ett betyg utfärdat av kyrkoherden E. J. Sollander i Norsjö som styrkte Lindgrens ”goda frejd och Christendomskunskap”. De övriga vittnenas frejd och kristendomskunskap accepterades tydligen av rätten utan några betyg.

 

Kärandesidans vittnen: 

Jonas Lindgrens vittnesmål:

Lindgren berättade att tillsammans med några kamrater för Baggböle Sågs räkning under söndagskvällen efter pingst började släppa ner timmer från Ajaurkalven ner i Manjaurån. Tidigare på kvällen hade han passerat Kvarndammen och hade då inte kunnat upptäcka några skador på dammanläggningen. Ganska snart fick man stoppa nedsläppet av timmer, när det kom bud om att det uppstått stockningar nere vid dammen.
Han hade då begett sig dit och kunde då genast konstatera att slussbottnen var trasig och att det bildats en bröt av ett tjugotal timmer och några bjälkar. Lindgren och hans kamrater hade försökt lösa upp bröten utan att lyckas Allt arbete hade avstannat till måndagmorgonen då Lundström infann sig och beordrade vittnena Lindgren, Johansson  och Nathanaelsson att hugga av en del av landfästena. Man kunde inte finna någon annan utväg  att öppna upp
genomfarten vid slussen. Lindgren ansåg att även om dammen var gammal så hade den nog kunnat stå ytterligare en tid om inte detta med stockningen hade inträffat. Lindgren kunde på en fråga från rätten berätta att man huggit bort två och ett halvt varv av slussen.

Nils Fredrik Nathanaelssons vittnesmål:

Nathanaelssons version av händelseförloppet vid Kvarndammen sammanfaller helt med Lindgrens utförliga vittnesmål. Nathanaelsson berättade att han under söndagsnatten efter pingst passerat dammen och träffat de andra flottarna som just då hade stoppat nedsläppet av virke från Ajaurkalven, därför att dammen brustit. Morgonen därpå hade Nathanaelsson tillsammans med Lindgren och några andra flottare på Lundströms order kapat landfästena vid slussen. Nathanaelsson gjorde samma bedömning som Lindgren att dammen nog hade varit användbar ännu någon tid om inte påfrestningarna i samband med flottningen hade blivit för stora.

Lars Anton Johanssons vittnesmål:

Johanssons vittnesuppgifter stämmer överens med Lindgrens och Nathanaelssons, men han uppger att han näst föregående lördag passerat dammen och funnit den oskadad. Men han kunde se att två bjälkar låg packade tvärs över slussen. Åström hade också vid samma tillfälle funnits där för att med sitt folk lösgöra Lundströms timmer som fastnat vid dammen. På rättens fråga medgav Åström att han varit där och att detta  var uppgjort med Lundström mot betalning.

 

Svarandesidans vittnen:

Inspektor J. A. Malms vittnesmål:

Malm företrädde företagsledningen i Baggböle Såg och hade inte varit med vid Kvarndammen vid den omtalade helgen efter pingst 1860. Hans inlaga byggde på de erfarenheter han hade skaffat sig genom flottning genom dammen åren före denna händelse.

Han började med att berätta att dammen vid kvarnen hade byggts 1846-1847. Sedan följer en mycket detaljerad och teknisk beskrivning av dammanläggningen. Slussen var 13-14 alnar bred med en botten som bestod av kluvet virke så glest sammanfogat att vatten obehindrat rann mellan stockarna. Han menade att det krävdes högt vattenstånd för att inte virket skulle fastna just vid genomfarten genom slussen. Malm ansåg också att överbyggnaden varit för klen för att tåla påfrestningarna när timret tryckte på vid flottningen. Därför hade han på inspektor Nelzons inrådan erbjudit byamännen hjälp till en ombyggnad av dammen. Men när han efter några år senare ville starta ombyggnaden, vägrade byborna att ställa upp, därför att bolaget ville flytta dammen 70-100 famnar uppströms. Där var ån mindre bred och dammen skulle bli mindre kostsam.

Bokhållare  Jonas Jonssons vittnesmål:

Jonas Jonsson är Anders Åströms vittne och ger en skakande skildring över Kvarndammens bedrövliga tillstånd våren 1860. Han hade då tillsammans med Åström befunnit sig i Manjaur för tumning av en virkespost och hade vid samma tillfälle passerat dammen på väg till Ajaur och då kunnat konstatera att den knappast skulle klara vårens förestående flottning. Enligt Jonsson var dammen helt förfallen: slussgolvet var utglesat, stockar saknades i slussens ena vägg, grusfyllningen och landkistorna bortspolade och landfästena bristfälliga.

Man kan notera att ingen av svarandesidans vittnen hade varit med om händelserna, när dammen brakade samman vid flottningen veckan efter pingst 1860. Deras vittnesmål gick ut på att beskriva Kvarndammen som helt fallfärdig och därigenom lyfta bort ansvaret från Lundström och Åström i skuldfrågan.


Ersättningskraven

Sedan alla vittnesrelationer lästs upp i rätten och godkänts av samtliga vittnen och dessa presenterat ersättningskrav framförde kärandesidan sina krav på ersättning av de svarande Johan Lundström och Anders Åström för reparation av dammen:

”Olov Bäckström  för tidspillan och lagning av qvarndammet á 1,25 RD per dag  21,25 RD

Jonas Gustav Israelsson      ””                                   ”                        ”                    20  RD

Anders Larsson                   ””                                   ””                      ”                    20  RD

Nils Anton Andersson         ””                                   ””                      ”                    37,50 RD

Israel Jakob Israelsson         ””                                  ””                       ”                    26,25 RD ”

 

Svarandena bestred skadeståndskraven med hänvisning till att Kvarndammen skulle ha brakat samman oavsett om flottning hade skett eller inte. Jonas Gustav Israelsson fordrade dessutom 40 RD för kärendenas rättegångskostnader - Lundström och Åström nöjde sig med en RD vardera.

Därefter skildes parterna åt och hade att vänta rättens beslut.


Tingsrättens beslut den 12 april  1861:

”För att komma i tillfälle att bedöma den öfverklagande skadan, anser Häradsrätten nödigt att å tjenlig årstid, på Kärendernas förskjutande bekostnad hålla syn och besiktning på stället, dervid parterna böra sig vid talans förlust infinna, så vida de icke finna för godt att träffa öfverenskommelse, hvilket synes wara lämpligast. ”

Rent allmänt kan man säga att häradsrättens beslut andas tveksamhet. Bara det att det dröjde två månader innan rätten uttalade sig tyder kanske på skilda uppfattningar i domstolen. Vi har dock ingenting i protokollen som tyder på det – det får alltså bli spekulationer. Hur skulle man kunna ”bedöma den öfverklagande skadan” när det snart gått ett år sedan händelsen utspelade sig denna helg efter pingst 1860? Dessutom hade Manjaurborna lagat dammen för att kunna mala årets skörd under hösten 1860. Det var ju det stämningsansökan om skadestånd från byborna handlade om.
Beträffande tidpunkten för syn vid dammen borde våren 1861 har varit en mer ”tjenlig årstid” än hösten 1861. Då hade man kunnat se resterna av skadegörelsen från våren året innan och dessutom fått en uppfattning om de reparationer som Manjaurborna utfört och krävt skadestånd för. Man  visste också att om några veckor skulle årets flottning komma igång och förmodligen utsätta Kvarndammen för nya påfrestningar och skador.
Degerfors tingsrätt har haft en het potatis att hantera. Det måste ha stått klart att skador ha uppkommit och att ansvarsfrågan borde ha varit uppenbar enligt vad som framkom i rättegången. Men de ansvariga var inte vilka som helst- mäktiga företag under ”baggböleriets” tid som inte skydde några medel för att utnyttja sin omgivning och makt. Man kan med viss fog tro att domstolen ville förhala sin dom som borde vara fällande och i stället hoppas på en förlikning ”hvilket synes wara läpligast” som man uttryckte det i beslutet från den 12 april 1861.


Häradsrättens syn i Manjaur  4-5 september 1861

Helt enligt häradsrättens beslut samlades dess ledamöter till syn i Manjaur. Man  hade nog hoppats på en förlikning mellan parterna i skadeståndsmålet mellan kvarnägarna i byn och företrädarna för Baggböle Såg och Sandviks Ångsågs AB. Men så blev inte fallet. Parterna stod fast vid sina positioner från rättegången den 8 februari. Den tid som gått sedan dess hade inte närmat parterna ett dugg. Tvärtom krävde byamännen i Manjaur ersättning för skador på den damm som hade uppförts under hösten 1860 men som nu raserats under flottningen våren 1861 d.v.s. några månader efter tingsförhandlingarna och rättens beslut om syn vid Kvarndammen. Kraven på ersättning av skadorna från våren 1861 tillbakavisades av svarandena: Johan Lundström för Baggböle Såg och Anders Åström för det nystartade Ångsågsbolaget.

Svarandesidan höll som sagt fast vid sina ståndpunkter från rättegången: man erkände att man tvingats hugga av dammfästena och i klartext förstört anläggningen men att detta var nödvändigt för att lösa upp timmerbrötarna som blockerade den nya flottleden. Dessutom var dammen fallfärdig. Detta sistnämnda skulle alltså vara den klart förmildrande omständigheten i ansvarsfrågan ,ansåg Lundström och Åström. Att man nu våren 1861 på nytt hade raserat Kvarndammen och ställts inför nya skadeståndskrav från Manjaurborna viftade man bort med en lång utläggning om hur illa dammen hade blivit reparerad efter förstörelsen våren 1860 och man hävdade att byborna ensamma helt och hållet fick svara för uppbyggnaden om man ville ha vatten till sin kvarn. Svarandesidan tog på nytt upp förslaget om att sågverksbolagen var villiga att hjälpa till vid återuppbyggnaden av dammen om man flyttade kvarnen 70-100 famnar uppströms och dessutom flyttade över anläggningen till västra stranden av ån.
Manjaurborna kunde tänka sig att gå med på en sådan flytt men absolut inte att kvarnen skulle byggas på den västra stranden.

Låsta positioner

Rätten kunde alltså konstatera att positionerna var låsta. Någon förlikning fanns inte i sikte.
Nu återstod det som var huvudsyftet med rättens besök i Manjaur - synen av dammen eller resterna av denna efter två hårdhänta flottningssäsonger.

Nämndemännen, domaren och parterna satte i sig roddbåtar för färden över Manjaursjön och  sedan gick färden till fots till Kvarndammen.
Resultatet av rättens syn av dammen är synnnerligen intetsägande. I rättegångsprotokollet finns en del uppgifter noterade om dammanläggningens längd på den östra respektive västra sidan av ån, kvarnrännans bredd, dammens bredd o.s.v. men däremot ingenting om skadornas art eller de olägenheter och kostnader som byborna  uppenbarligen drabbats av under de senaste årens flottning i Manjaurån. Det enda som nämns i protokollet om skadegörelsen finns i en bisats där ”befintliga lemningar efter qvarndammen utvisade” och sedan kommer en beskrivning av hela området vid kvarnen. Av rättens synpunkter och eventuella diskussioner finns inget redovisat i rättegångsprotokollet.

Rätten gjorde sedan en besiktning av den av bolagen föreslagna platsen, där den nya kvarnen skulle uppföras - alltså på den västra sidan av ån 70-100 famnar uppströms om den gamla anläggningen. Man ansåg dock att platsen var olämplig. Den västra stranden av ån var alltför oländig för den nya kvarnen tyckte domstolen. Därmed var syneförhandlingarna vid ån avslutade och man åter vände till byn. Där lät rätten parterna än en gång  få möjlighet att yttra sig i tvistemålet. Svarandesidan avvisade fortfarande skadeståndskraven  och krävde dessutom ersättning för att de inställt sig till syneförättningen: Lundström med 22 riksdaler ock Åström 20 riksdaler Rättens utslag i tvistemålet skulle komma nästa dag den 5 september.

Man kan spekulera över hur parterna såg på sina möjligheter att vinna eller kanske förlora tvistemålet efter rättens syn. Hur var oddsen? Möjligen kunde byamännen hoppas på en viss ersättning. Skadegörelsen vid dammet måste väl ändå ha gjort ett visst intryck på domstolen. Men å andra sidan ska vi komma ihåg att nämndemännen i rätten till stor del kom från den södra delen av socknen - bara en, Olov Lundström från Åmsele kan sägas representera den norra delen av socknen. Hur var alla dessa nämndemäns relationer till skogsbolagen? Det är väl mycket troligt att man i domstolen kände pressen från och kanske också beroendet av sådana lokala storheter som Anders Åström och Johan Lundström och den makt som fanns bakom dessa herrar.

Svarandesidan hade onekligen råkat ut för ett bakslag när rätten förkastade deras erbjudande om att flytta kvarnen längre uppströms i ån. Hurvida detta förslag var seriöst eller inte kan diskuteras. Det kan ha varit ett spel för galleriet - man ville visa sin goda vilja inför rättegången och lova att hjälpa till med uppbyggnaden av dammen bara den flyttades längre upp efter ån. Varför kunde man inte bidra till att återuppföra dammen på dess gamla plats? Därför att man visste att Manjaurborna skulle säga nej till en flyttning och därmed visa sin otacksamhet mot skogsbolagen och därför ensamma stå för en återuppbyggnad.

Så avslutades förhandlingarna den 4 september. Någon förlikning verkade inte vara möjlig. Parterna hade bara att invänta rättens utslag som skulle komma följande dag.


Förlikningen

När rätten sammanträdde den 5 september meddelade parterna att man kommit till en uppgörelse. Hur detta gått till vet vi inte. Med tanke på hur låsta positionerna hade varit dagen innan kan man anta att intensiva förhandlingar måste ha präglat kvällen och kanske natten innan.
I vilken mån domstolen och dess ledamöter varit involverade vet vi inget om. Men då vi vet  rättens tidigare uppfattning att en förlikning vore den bästa lösningen kan man kanske våga en gissning att helt overksamma hade nog inte männen i rätten varit.

Parterna överlämnade en skrivelse till häradsrätten  med följande inledning: ”I Anledning af den härstädes tillförordnade Härads Syn angående qvarndammen för Manjaurs byamän, hafva vi å ömse sidor upprättad följande Contract: ”Så lästes de sex huvudpunkterna i kontraktet upp och där var man helt överens om följande:

  1. Manjaur byamän skulle ansvara för att gemensamt skaffa fram och bila allt byggnadsvirke som krävdes för det nya dammbygget, som skulle klara både flottningen och fungera som kvarndamm.
  2. Till detta ålades skogsbolagen att svara för uppbyggnaden av dammen - inklusive smidsarbeten, grus- och stenfyllning.
  3. Även det årliga underhållet skulle skötas av bolagen så länge flottningen fortgick. Byamännen lovade att leverera virket som krävdes för reparationerna.
  4. Byamännen tvingades däremot att ta tillbaka de skadeståndskrav som man fört fram i sin stämningsansökan vid tinget den 8 februari.
  5. Däremot enades man om att dela på kostnaderna för gårdagens häradssyn.
  6. Om sågverksägarna fann det nödvändigt att bygga till någon jagkista eller balk ovanför eller nedanför dammen kunde man göra detta utan att fråga byamännen.

Kontraktet är undertecknat av de fem byamännen - inklusive Jonas Gustav Israelsson i Östansjö och Anders Åström för Ångsågsdelägarna och Johan Lundström för Baggböle Såg.
Vittnen: Olov Lundström i Åmsele och Johan Johansson i Tväråträsk.

När kontraktet hade presenterats för rätten ville parterna gör några tillägg: att byakvarnen skulle vara kvar på sin gamla plats och att återuppbyggnaden av dammen med det snaraste borde påbörjas.

Därefter befäste tingssynerätten den protokollförda överenskommelsen mellan parterna som juridiskt bindande och förklarade att tvisten mellan byamännen i Manjaur och  skogsbolagen var bilagd. Rätten beslöt att rättegångskostnaderna för syneförhandlingarna i Manjaur skulle till lika del betalas av käranden och svaranden: 108 riksdaler till rättens ordförande och 119 till nämndemännen. Käranden d.v.s. byborna skulle i första hand förskjuta beloppet. Därmed var förhandlingarna avslutade- det som har kallats tinget i Manjaur.

 


Slutord

Min berättelse om tinget i Manjaur är till stor del byggt på rättegångsprotokollen. Det blir därför en ganska stram skildring - tyvärr. Vi saknar uppgifter om vad som hände runtomkring själva rättegången. Hur gick diskussionerna bland byamännen - eller hur resonerade man bland rättens ledamöter? Hur upplevde man i Manjaur invasionen av nämndemän och ”storgubbar”? Fick man plats för ett tiotal något krävande personer i byns fyra gårdar? Några svar får vi inte nu i början av 2000-talet. Alla som kunde ha berättat är sedan länge borta.

Trots detta får vi ändå en viss uppfattning om hur det var att leva i Manjaur vid mitten av 1800-talet. Det var en brytningstid i byns historia. Nybyggartidens kronobönder hade just blivit självägande hemmansägare och laga skiftet som genomfördes några år senare kom att lägga grunden för ägostrukturen i byn in i vår tid. Man hade också mod och självkänsla att våga utmana den nya tidens män i skogsbolagen, som verkligen hade gått hårt fram under  senaste årtiondena. Tydligen litade man på att rättvisan skulle ha sin gång och att bolagen inte skulle kunna slingra sig ur sitt ansvar. – Och visst fick man rätt. Visserligen fick byborna avstå från sina skadståndskrav men å andra sidan tvingades skogsbolagen bygga upp en damm som skulle dels garantera vatten till kvarnägarna dels hålla för påfrestningarna under flottningssäsongen. Det blev alltså en kompromiss mellan det framväxande kommersiella skogsbrukets och det gamla bondesamhällets krav.

David Granström


Hem >